Vissla en och samma ton i 15 sekunder

Jag har hittat ett gammalt spel under fridas säng, tjejsnack. Tänk vad kul man hade med det, tror jag fick det när jag var 8. Går ut på att man ska gå runt en bana och få olika uppdrag ur små böcker, i den lila finns de "svåra" uppdragen, typ ring upp den roligaste killen i klassen och be honom säga något roligt eller lek balettdansös själv i 20 sekunder, hur skoj är inte det? Det ligger ett läppstift i lådan också, och jag har för mig att om man inte klarade ett uppdrag eller inte ville kunde man ta en finne, måla en röd prick med läppstiftet i ansiktet, shame on you, minst finnar bäst liksom. 



                                                  
Jag tror bestämt att jag ska damma av det här spelet, nästa förfest kanske, hur kul skulle det inte vara att bara vara sådär jättebarnsliga, hålla för näsan och sjunga bäbävitalamm eller krypa under bordet och skälla som en hund?

Jag har börjat sticka också. Igen. Denna gången ska det bli en halsduk. Jag undrar om den blir färdig, inte jätte troligt. Mina tidigare projekt har ju mest stannat i initialfasen, inte kommit så mycket längre. Men som man säger inom förskolan, det är processen som är det viktiga inte själva slutprodukten. Fast så roligt är det inte att sticka. Har redan repat upp en gång, gör jag det en gång till lägger jag nog min stickningskarriär på hyllan, anser mig pensionerad. Kanske är det här med handarbete ett utdöende släkte. Jag har som kamerafodral en misslyckad grytlapp (antagligen en påbörjad mössa), som jag har fått många avundsjuka och förundrade reaktioner på. Och det säger ju en del om stickningsstatusen bland landets unga. För det är en ojämnt ihopsydd fyrkant, löst stickad med ett hjärta som skulle kunna vara gjort av en blind. Men , en halsduk, hur svårt kan det vara?
Jag kommer kanske inte att sticka så mycket till mina framtida bebisar, om jag får några. För risken är ju väldigt påtaglig att den lilla bebisen blivit ganska stor när jag är färdig, kanske kommer den frysa om den får en kofta 5 nummer för liten. Eller så blir det dockkläder istället. Sticka kanske mormor får göra. Om mormor har tid, hon skulle ju kunna klämma in det lite som bisyssla under alla nätverksmöten eller i kaffepauserna på kommuniiceramera kurserna.
Eller så får bebisarna vara utan handstickade smultronmössor. Men de kommer få kärlek.


Kommentarer
Postat av: Din bästaste syster

vilket fint litet inlägg om stickning.

keep up the good work!

2008-11-07 @ 15:38:33
URL: http://fridahellgren.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0