pleaselouise

Så har en vecka förflutit här i lundstaden. En del förvirrande och luddighet i skolan vilket resulterade i en del omotivation. Jag har lidit av morgondeppighet, de första timmarna på dagen har varit allmänt gråa och ogästvänliga. Men när jag väl fått sparkat igång dagen och humöret har det kännts bättre.

Jag och Maria har lirat lite boll på studentbollen med mest killar från öst och väst, en gullig iranier, ganska teknisk på boll sa nästan lite förundrad ”I’ve heard swedish girls were great in football but I’ve never seen it until now”

Jag och klasskamratstjejerna åt tacos och kollade melodifestivalen i min korridor, var väldigt trevligt. 5 blonda tjejer kom in i köket och korridorsvännerna undrade om man bara fick vara kompis med oss om man var blond.

På söndagen var det kö till uppropet för Lundakarnevalen. En karneval äger rum var fjärde år i Lund och är ett allmänt jippo och fest i några dagar i Maj. Och vi stod alltså i kö i 6 timmar för att vara med och jobba gratis på denna. Det låter väll rimligt, speciellt då kön var utomhus ca 5 timmar. Jag hade inte känsel i några av mina 10 tår efter ungefär en halvtimma. Kön var hisnande lång, flera hundra meter och bred, folk hade köat sen 6 på morgonen och vissa tältat. Men det var partaj och musik och gratis broccolisoppa och vågen minst en gång i timman. Det lär bli roliga dagar i maj, förhoppningsvis med varmare tår.

Just nu är jag lite lätt stressad för att fixa med tentan samtidigt som jag ska vara i sälen och jobba och hinna mysa. Men det får gå. På något sätt får det gå. Åker hem och kramar familjen innan, det blir fint som hjortronsylt.

Jag har varit i en del av paradiset.

En himmel väldigt blå, en sol som gav fräknar på kinder och snö som sprutade upp i ansiktet.

Saint Sorlin, jag vet inte vart jag ska börja. Så många upplevelser och så många känslor.

Vi åkte buss i ett dygn, sovbuss inte det bekvämaste i mannaminne men mysigt med en rödhårig bredvid. Upp i bergen till centret och rummet med fyra grabbar, våningssängar och svettiga underställ. Och en matbuffé där man åt sig mer än proppmätt flera gånger om dagen, franska ostar, baguetter tills man fick skavsår på tungan och bakelser i långa rader.

Franska bergsguiden tog oss till ställen man bara kan tänka sig på vykort och aldrig kunnat drömma om. Vandring uppför bergen och 10 svängar ner då allt flyter och man är som i en dröm. 10 svängar då man tänker att det här är så bra det kan vara. Då finns bara leenden och superlativ. Sen stup och klättring, hjärtat i halsgropen och man tror att man sett sina sista andetag. Skämtsamma citat om döden då det lutar 45 grader rakt ner och guiden visar tummen ner för lavinrisken. En av grabbarna med blandad skämt och oro i rösten, ”Du kanske ska vänta där Louise, det vore ju dumt om du dog med mig när Martin så gärna vill dö med dig….”  Eller när vi tagit de fösta underbara svängarna i det lättaste av puder och världen var så vacker den kan vara och en rödhårig bakom min rygg i extas ropar och frågar om vi kan gifta oss just där.

Vi ses i Nangijala på ena stället och glädjerop på andra.

Det var skidåkning från morgon till kväll, bara offpist men inte bara lätt puder överallt, ibland hård skare och svordomar. Ibland så trött så jag ville lägga mig ner och skrika. Hej mjölksyra, jag som trodde jag hade tränat?? Jag hängde inte alltid med i killarnas tempo, de var vilda, galna. Mina ben dog och jag var mesigare än jag ville vara. Man stapplade hem och somnade utmattad runt 10 varje kväll.

Guiden förklarade lavinrisker och snöförhållanden på knackig engelska. Vi övade på att använda lavinutrustning och grävde ner trancievers i snön för att kunna söka efter dem. 10 minuter hade vi på oss innan guiden skrek att våra kompisar troligtvis dött under snön. Vi lärde oss att snö inte alltid är att leka med.

Dagar med sol och fint väder och picnic i snön och dimma och fumlande utan konturer. Och så snön sista dagen, aldrig varit med om liknande. Det snöade 30 cm och var vitt upp till knäna, den sprutade upp i ansiktet och gav kallsupar. Words fail me.

Back in Lund, böcker och återigen ingen spola tillbaka knapp. Men några bilder att drömma till. Bättre finns på andra kameror och dyker nog upp lite senare när hjärtat behöver påminnas om vackrare vyer än den från mitt skrivbord.