Back on track på jobbet.
Två dagar har gått och jag har känt det jag faktiskt är här för, flera gånger till och med, att detta nog måste vara världens bästa jobb. Vad jag än kommer att göra i livet, vad jag än kommer att uträtta, har jag haft världens bästa jobb.
Det kommer att finnas i mitt huvud och i mitt hjärta som mjuka moln att studsa tillbaka mot.
Vilka människor man möter, första lektionen var två damer som kom bärandes på pjäxor, skidor och stavar i en enda oreda. 10 minuter av en timma gick åt att få ordning på detta, ena kvinnan var väldigt mycket nybörjare milt uttryckt, knappliften var much too avancerad för henne. Men vi tog det lugnt och de var nöjda för de bokade ny lektion. Även haft tre sydamerikaner också dem väldigt gröna, de tyckte nog att vårat vinterland var ganska kallt, de hade många lager kläder och sockor på. Den ena killen fick pains and cramps i sina fötter, jag undrade lite lätt om han hade flera strumpor på sig med tanke på att jag såg att han hade typ 3 lager byxor under överdragsbyxorna. Jo, ja, han började proceduren av med pjäxorna mitt ute i snön, och visst fanns det lite strumpor att ta av, pjäxan blev nog en fem storlekar större utan de decimetertjocka strumpor han drog av. En väldigt underhållande lektion, skrattade och skämtade. Skönt med elever som kan ramla, skratta och ramla igen. De kunde åka tjugo meter men var helt nöjda ändå.
Det är svettigt det här, en del vuxna gröna får man kroppsligen hjälpa upp när de ramlat, förhindra att de ramlar eller hålla ihop deras skidor så de inte glider åt helt olika vädersträck.
Och dessa snöbollar, hade glömt hur svettigt ett underställa kan bli efter ett pass med tio små treåringar på skidor. De gör snöänglar och man reser dem upp och efter 13 sekunder ligger dem ner igen. Men of course är de ljuvliga.
Var på intro med alla nya medarbetare och byggde pepparkakshus för den fina teamkänslans skull. En del grupper var fantasirika så det räckt och blev över, någon hade inspirerats av stugor med fönster för månsken från jokkasjärvi. Vårat blev ganska lite någonting alls, liknade mest abstrakt konst utan tanke.
Och vet ni vad, jag har fått beröm för min skidåkning. Flera av instruktörerna som haft utbildning ute i backen har sagt att det sett fint ut när jag åkt, lyckligt när jag verkligen kämpat med nya skidorna och mest tyckt att det varit fel känsla lite överallt. Ibland måste man tro och se lite positivt, måste våga det.
Inte se en sol och ta med ett paraply.
