pleaselouise

Det var något av det finaste och jobbigaste jag upplevt.  Andligt och vackert.

Jag hade inget papper för tårar med mig, tänkte att jag inte gråtit på ett tag och att det kanske inte fanns så mycket gråt kvar. Det fanns det.
Tårar i en oändlighet.

Sen var han där, i kyrkan efteråt, när vi ätit räkor och ost och druckit loka. När farfars bror pratat, då satt han där i ena änden av bordet, lite självvalt utanför för att blicka över oss, och så log han sådär som han brukade. Då kändes saknaden i hela kroppen. Han var där. Fast ändå inte. Han saknades på sin egen begravning. 

Farfar brukade doppa i grytan.

Sprid ut bensinen över solnedgången. Riv ner staden. Häll ut havet ända bort till horisonten. Tysta ner musiken, han kommer aldrig hit igen