pleaselouise

Tack vita bilen för att du körde mig hem. Förvånande smärtfritt gick det, chockande gott kaffe från preem fick rädda trötta ögon. Sälen vägen är fin att köra, tills man kommer till ingemanslandvägen där man möter en bil var tjugonde minut, man kan kissa brevid vägen med rumpan bar helt ostört. om man vill. Så snabbt och lätt lämnade jag den vita världen för världen utanför. För några timmar sen stod jag och försökte med mitt otroligt rymliga danska ordförråd att få pappa dansk 40+ att sluta lyfta sin innerskida.

Och nu här, så mysigt att vara hemma hos älskade familjen. Synd bara att det blir så kort.

Internet i sälen var nersnöat eller något för fungera ville det inte det senaste. Sen sist har det varit en himla bra vecka. Roliga lektioner i skidskolan, mycket bus med snöbollarna, inte alltför många procent av dem blev stenmark, kanske någon men de hade roligt. Hade också en lektion med en kille jag jobbat med på skiduthyrningen och hans pappa, de åkte bra, jag gav dem lite råd, det satte nog lite griller i huvudet för Daniel ville gå hem och gråta. Det är ofta en naturlig reaktion, man känner att man levt på en lögn om att man kunnat åka skidor, så kommer någon och säger några meningar om hur man ska vrida och vända kroppen några centimeter och skidåkningen blir aldrig densamma igen. Jag vet känslan, men det blir bättre.

Det hade ösregnat en hel dag och sedan fryst på så backen var isgata, ett par skridskor hade varit lämpligare än de skidor jag åkte på. Kanterna hade konstigt nog inte slipat sig själva i garaget under sommaren. Måste fixa en kantslip. 

Sen kom det snö, så vi var ute och åkte lite skog och lössnö. Jag fick in rikigt skönt flyt i några svängar och så pang (ja det lät nog så) ramlade jag, slog i huvudet rejält, tacksam för hjälmen. Vi plåtade också lite, grymt kul att leta hopp och kolla vinklar. Blev nog några okej bilder, svårt att tajma luftfärden dock, ser ut som man typ lyfter 2 cm från marken ungefär, jätteproffsigt.

Den lille mannen Timbktu spelade på HC, typ hela sälen skulle dit, stod i kö säkert hur länge som hellst, glad för dunjackan men inte att jag hade tygconversen på fötterna. Sen var det också packat med folk därinne, var uppe på bord och hoppade. Tog första bussen hem, och jag gick och la mig, själv. Sen vaknade jag och var inte själv. Någon låg sked brevid mig. Förvirrande. Sen kopplade jag, Fredrik, såklart.  Han är placerad en bra bit ut i skogen utanför civilisationen så han brukar låna sängplats och soffor lite här och var när vägen är för lång att gå. Nu hade tydligen privilegiet kommit till mig. Han påstod att han frågat och att jag sagt okej, men det måste varit i sömnen. Men han låg iallafall stilla och snodde inte hela täcket.

 Pappa lägger in sill i köket, granen är bara silvrig i år,  jul, det är mysigt.

Imorgon ska jag till en kyrka och fatta att jag har en farfar som inte längre finns att krama. Hjälp mig.
Vattenfast mascara.