Hem söta hem.
Jag är oerhört, väldigt lycklig över att det blev en vinter i Sälen. För hjärtat och hjärnan ville inte åt samma håll. Men hjärtat sa mig att jag behövde göra säsongslivet bara en vinter till, leva i sorglöshetens bubbla bara lite mer, få se solen gå upp och lägga de där underbara första svängarna.
Hemma-hemma igen. Det är grönt och det blommar betydligt mer än ett par tussilago i vägkanten.
Första kvällen var lite läskig. Det blev tungt över bröstet. Mina garderober var redan fulla av andra kläder. Det fanns liksom ingen plats för mig där. Och han var ganska många mil bort.
Men man ställer om andningen och anpassar sig. Nu känns det bra, jag kan se havet, jag har träffat alla underbara, kylskåpet är oftast fullt och sommarjobbet är ordnat.
Jag kan tänka på världen där allt som oftast och ibland skär det till någonstans och jag saknar och ibland känns det bara mjukt och fint. Jag tänker att detta är en annan verklighet. Denna verklighet innnehåller inte lika stor dos användande av begreppen förfest, hc, hc buss, hemsläp, och bakfylla. Jag försöker att inte tänka så mycket på tretimmarslektionerna i vintras då man frös så man mådde illa. Jag tänker att himlen var blå varje dag, att solen alltid sken och att det alltid snöade puder.
Inatt drömde jag att jag åkte skidor. Det var verkligt och jag fokuserade på armföring. Kändes bra.
Nu sitter jag på ett tåg igen. Glad och lite pirrig i magen. Ska till den rödhårige pojken. Jag ska se hur hans andra verklighet ser ut och om det kan finnas en verklighet där vi finns båda två.
